Jag är så tacksam för min uppväxt. Jag hade mormor & morfar och farmor & farfar på samma gård som vi bodde på och har fått mycket tid med dem. Varken jag eller min bror har gått på dagis utan vi var istället ofta hos mormor och morfar. Varje lördag under en lång tid var vi hos farmor och farfar och spelade Bingolotto. Jag har så mycket minnen av dem och det är ovärderligt idag. Fnissar fortfarande åt hur ofta farmor glömde grytlocket när hon skulle poppa popcorn, och reaktionen när de hamnade överallt.
Jag utnyttjade det läget skoningslöst också. Pappa har berättat att han sett mig vara ute och leka, gå in till mormor och morfar och komma ut med en glass, äta upp den och leka lite till för att sedan gå till farmor och farfar för att få ytterligare en glass. Opportunistiskt av mig!
Jag är också otroligt tacksam för att mamma och pappa såg till att mitt sista minne av farmor är positivt och fint. Sista gången jag fick följa med till sjukhuset var på pappa och farfars födelsedag, då var hon pigg och glad och orkade vara uppe. Efter det gick det snabbt utför och jag är så glad att de valde att skydda mig från det. Efter att i vuxen ålder ha hört dem prata om den tiden är jag helt säker på att det inte är en bild jag vill ha som den sista. Särskilt inte som så liten. Jag bär också med mig en av de sista sakerna morfar sa till mig: vilken trevlig man jag hade träffat och hur jag skulle hålla hårt i honom. Tro mig morfar, det gör jag!
Jag har ett guldarmband efter farmor som jag använt vid två tillfällen, när jag slutade nian och när jag tog studenten. Jag har också ett guldarmband med berlocker efter mormor som jag inte använt ännu. Borde använda dem mer till vardags men jag har faktiskt inte vågat hittills, trots att jag vet att sannolikheten att tappa dem inte är jättehög. Men en sak är säker: ska jag någon gång gifta mig eller döpa barn så är det de enda smycken jag kommer bära.
Mormor och jag, efter min konfirmation
Gungar med farmor i Blåvik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar